I somras började jag umgås med en kille som vi kan kalla för Peter. Det var till en början på en ganska normal nivå, vi pratade med varandra då vi möttes och vi umgicks 2-3 gånger. Sedan spårade det ur fullständigt. Peter sms:ade 113 gånger under två veckor (Min mobil räknar) och ringde ungefär en tredjedel så ofta. Det jävliga är att Peter inte är en av skaran som inte kan ragga, Peter är nämligen homosexuell.
Om det hade varit på lika villkor hade det varit ganska okej, men han ville bara prata om sig själv och vad han åstadkommit. Det var alltid tal om vad han jobbat med, hur långt han kommit med saker och hur snygg han själv var. Så fort jag sade något om mitt eget liv så riktigt såg man hur han flöt iväg i tankar om vad han skulle säga om sig själv härnäst. Det slutade med att jag började undvika honom så gott jag kunde, vilket var lättare sagt än gjort då vi tvunget möttes varje dag genom utbildningen som vi båda gick på. Efter att jag konsekvent låtit bli att svara på sms och samtal och inte gjort mer än att hälsa under flera veckors tid så började det till sist sjunka in att jag inte var så kär i honom som han själv var.
Så då gick Peter vidare till nästa person, och när han nött ut henne gick han vidare till nästa. Och nästa. Och nästa. Till sist fick han börja söka sig utanför utbildningen, men inte ens det gick tydligen särskilt bra då man aldrig får höra talas om hans sociala erövringar. Peter verkar vara väldigt ensam nu för tiden och det är inte alls underligt eftersom han vägrar intressera sig för motparten i de relationer som han tvingar sig till.
Jag tycker inte synd om honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar